Ormbett hos hund

Inledning

I Sverige finns bara en sorts giftig orm, huggormen (Vipera berus), medan de andra två ormarterna, snok och hasselsnok, är ofarliga.

Huggormen är vanligen grå eller brun-grå med ett svart zick-zack-mönster på ryggen. Det finns dock mörka, nästan helt svarta individer . Huggormen skiljs från snok (Natrix natrix) genom att den senare är ljusgrå till brun och vanligen har en gulvit fläck på var sida huvudet. Hasselsnoken (Coronella austeriaca) är ljusbrun med fläckar på ryggen och ett längsgående band på var sida om huvudet. Bandet går tvärs över ögat.

Orsak

En orm som blir överraskad eller känner sig trängd kan bita i självförsvar. Det är dock inte alltid huggormar injicerar något gift när de biter. Giftet är ”dyrbart” för ormen och slösas inte hur som helst. Därför är många bett tomma varningsbett, s.k. ”torrbett”. Givetvis ska man inte vänta och se om bettet verkar ha någon negativ effekt utan man bör omedelbart vidta de åtgärder som finns beskrivna nedan. Teorin att huggormar kan välja hur mycket gift de injicerar är omtvistad. Det kan också vara så att mängden gift varierar beroende på när ormen senast bet, ormens ålder m.m.

Det finns tyvärr ganska lite samlad vetenskaplig information om huggormsbett hos hundar, man får till stor del utgå från den information som finns om människor och huggormsbett.

Olika ormarter har olika gifter och ormgift är en blandning av flera olika ämnen med olika effekt. Vår huggorm dödar framför allt sina byten genom att orsaka skador på blodkärl och blodkroppar vilket leder till chock och problem för blodet att koagulera dvs levra sig. I värsta fall kan giftet orsaka omfattande kärlskador i hela kroppen vilket leder till överaktivering av koagulationssystemet och att det bildas mängder av små blodproppar. När kroppen försöker lösa upp propparna försämras blodets förmåga att koagulera och djuret dör av massiva inre blödningar. Giftet får ormens små bytesdjur att snabbt bli förlamade och underlättar för ormen att smälta bytet när det väl är uppätet. Giftet kan också ge påverkan på hjärta, njurar, lever och mag- och tarmkanal. Effekten i en liten muskropp blir större än i en hund men även hundar kan dö av följderna av ett ormbett.

En del hundar som överlever ormbett kan få kvarstående skador på framför allt njurarna som i värsta fall bli ett kroniskt problem. Majoriteten av alla hundar tillfrisknar dock helt och utan men efter ett ormbett.

Symptom

Djurägaren ser sällan ormen men ofta har de hört hunden skrika till och hoppa eller springa bort från en plats. Många hundar blir snabbt trötta och hängiga och svullnaden i ben eller nos kan bli dramatisk inom loppet av någon halvtimme. Svullnaden ömmar kraftigt och inspekterar man huden noggrant kan man ibland se ett eller två små nålsticksliknande hål, vilket är själva bettstället.

Svullnad i nosen är vanligen det som skrämmer hundägaren mest men det är ytterst sällsynt att en hund svullnar igen i andningsvägarna och får akuta problem att andas. I själva verkat är det farligare för hunden att bli ormbiten i benen eller i halsen än i nosen. Man tror att det beror på att det är bättre blodcirkulation i de områdena så att giftet transporteras snabbare.

En del hundar får inte värre symtom än svullnad, smärta och trötthet och då tillfrisknar de inom några dagar. I allvarligare fall sprider sig effekten av ormgiftet i kroppen och orsakar blödningar i slemhinnor och hud, kärlskador i hela kroppen med förändringar framför allt i njurarna men även lever och lungor. I takt med att de inre organen blir allt mer skadade sjunker hundens medvetandegrad, hjärtat slår snabbare och kanske mer oregelbundet. Och till slut klarar inte kroppen mer utan hunden dör i cirkulationskollaps.

Diagnos

Oftast är diagnosen uppenbar när hunden kommer till kliniken. Ibland har hundägaren sett ormen, men även om inget har sett vad som hände brukar den kraftiga svullnaden och smärtan vara nog för att man ska misstänka ormbett. Hittar man sedan typiska ormbettsliknande hål är diagnosen klar.

Behandling

Akut är det allra viktigaste att hålla hunden i stillhet. Ju mer hunden rör sig desto snabbare kommer giftet att pumpas ut i kroppen. Rör inte heller bettstället, försök inte suga, kyla, bandagera eller göra något annat, det kan också leda till att giftet sprids snabbare. Uppsök veterinär omedelbart!

Förr ordinerades kortison alltid vid ormbett. Nu finns studier på både djur och människor som visar att kortison inte ökar överlevnaden, enstaka studier har indikerat att djur som fick kortison hade högre dödlighet (man vet dock inte med säkerhet om det är kopplat till kortisonet eller till något annat). Man rekommenderar därför inte rutinmässigt kortison längre. Kortison kan dock ibland fortfarande övervägas vid vissa omständigheter:

• Om djuret har väldigt lång resväg till veterinär ,d.v.s. ingen annan behandling finns att tillgå, kan kortisongiva minska djurets smärta och höja allmäntillståndet något.
• Även till djur som reagerat med allergisk chock på t.ex. ormbett eller getingstick tidigare är det ett alternativ.

Det bästa är att ringa till den veterinär som man tänker åka till och fråga huruvida kortison ska ges eller inte. Kortison får dock INTE på något villkor ses som ett motgift för det är det inte! Även om djuret har fått kortison måste det ovillkorligen omedelbart till veterinär. Antibiotika är sällan indikerat vid ormbett. Blir vävnadsskadorna vid bettstället omfattande kan antibiotika behövas eller om hunden utvecklar symtom som kan tyda på blodförgiftning.

Väl hos veterinären inriktas behandlingen på så kallad understödjande behandling. I första hand innebär detta dropp, smärtlindring och övervakning av hjärtfunktion samt blodprov för kontroll av t.ex. röda och vita blodkroppar, blodsocker, lever och njurar, blodprotein etc.

Det har blivit mer vanligt att behandla med antiserum/motgift, framförallt hos de hundar som blir värst sjuka med kraftigt nedsatt allmäntillstånd och påverkan på hjärtrytmen. Det finns dock fortfarande ganska lite information om antiserum och hundar att tillgå. När det gäller människor rekommenderas att man ger motgift direkt om patienten har nedsatt allmäntillstånd eller kraftig svullnad. När det gäller katter och hundar så verkar en del kunna få allvarliga reaktioner av motgiftet, och man tror också att om en individ fått motgift en gång är det större risk att den får reaktion om den behöver få motgift igen. Motgiftet är också relativt kostsamt. Man vet alltså inte riktigt exakt när det är bäst att sätta in motgift hos djur, förhoppningsvis kommer mer forskning inom området snart.

Ofta följer man upp djuret med nya blodprover någon till några veckor efter att djuret skrivits ut från veterinären, eftersom det kan dyka upp fördröjda effekter av ormgiftet eller motgiftsbehandlingen. Man rekommenderar också att undvika ansträngande aktiviteter närmsta månaden efter ormbettet.

Förebyggande

Försök att vara extra uppmärksam varma vårdagar och sommardagar, då ormar gärna kan ligga och sola på stigen eller på vägen. I övrigt är det svårt att göra så mycket förebyggande, man kan se till att vara påläst om hur man ska gå tillväga vid ett misstänkt ormbett och ha telefonnummer till närmsta veterinär lättillgängligt.