Få hjälp av våra veterinärer Nästa lediga tid .

Utredning av klåda och hudproblem hos hund och katt

Klåda och hudproblem av olika sorter är vanligt förekommande hos hundar och katter. I den här artikeln beskrivs hur utredningsgången vid långvariga problem med klåda och/eller hudproblem kan vara uppbyggd.

Utredning av klåda och hudproblem hos hund och katt

Artikeln är skriven av veterinär på FirstVet - hos oss träffar du kostnadsfritt veterinär i din mobil eller dator. Genom videosamtal får du snabbt råd, diagnos och behandlingsförslag. Vid behov får du även remiss och i vissa fall recept.

Sjukdomshistoria

Veterinären ställer ofta frågor som kan innefatta bland annat:

  • Hur länge har hudproblemen/klådan funnits?
  • Om det finns utslag, kom utslagen först eller började djuret slicka/klia sig först?
  • Finns det fler djur i hushållet? Kliar något av de djuren sig? Har ägaren några utslag?
  • Varierar problemen över tiden? Är det värre någon speciell årstid?
  • Vad äter djuret? Har man provat flera olika typer av mat? Var det någon skillnad på klådan/hudproblemen på olika typer av mat? 
  • Har någon form av behandling provats? Vad blev resultatet?
  • Vistas djuret regelbundet på andra ställen i hemmet (t ex i stall, någon av ägarnas arbetsplats etc) och påverkas hudproblemen/klådan av detta?
  • Har djuret några andra sjukdomar eller symptom? Ökad törst? Hungrigare än vanligt? Har djuret gått upp i vikt trots att man varken ändrat mat eller motion?
  • Har djuret problem med magen? Dålig aptit? Kräkningar? Gaser i magen? Lös avföring? Bajsar djuret väldigt ofta?
  • Vart kliar sig/slickar sig hunden/katten mest?

Undersökning

Efter att veterinären har fått lyssna på djurets sjukdomshistoria, så är det ofta dags för en undersökning av djuret. Veterinären tittar på pälsen, huden, öronen, tassarna, runt rumpan och gör också en allmän klinisk undersökning (tittar på slemhinnor, lyssnar på hjärtat, klämmer på magen, känner på lymfknutorna mm).

När veterinären fått veta djurets sjukdomshistoria och undersökt djuret så går det att börja planera för hur man vill lägga upp utredningen och vilka prover som bör ingå.

Sjukdomar som kan ge klåda och håravfall

Förutom parasitinfektioner och allergier (som är vanliga orsaker till hudproblem och klåda) så finns det också andra orsaker till att hunden eller katten kan få problem med päls och hud. 

De sjukdomar som oftast misstänks i samband med hudproblem för hundar är Cushings sjukdom (ökad utsöndring av hormonet kortisol) och hypotyreos (nedsatt produktion av sköldkörtelhormon). Hundar med någon av de här sjukdomarna blir ofta tunnhåriga och kanske till och med pälslösa på vissa speciella delar av kroppen, och om de har klåda så kom ofta tunnhårigheten först och klådan efteråt. Hunden kan också ha fått ökad aptit och törst och ha blivit lojare än normalt.

Katter som slickar bort päls från kroppen kan ibland ha bakomliggande problem såsom någon form av smärta, eller att något i kattens omgivning gör att den blir stressad och slickar bort päls av den orsaken. Ibland verkar katter också kunna bli stressade av att de har problem med någon annan sjukdom (t ex magproblem, urinvägsproblem etc) och slicka bort päls pga av det. Vilka undersökningar och prover som tas beror på vart katten slickar bort päls, vilka andra symptom den har och om man hittar någon ledtråd vid undersökningen av katten. Läs gärna vår artikel om katter som slickar bort päls här.

Om veterinären misstänker att djuret kan ha någon sjukdom som kan påverka huden, så försöker man provta för den/de aktuella sjukdomen/sjukdomarna.

Utvärtes parasiter och hudinfektioner– steg 1 i utredningen

Om veterinären inte misstänker några andra sjukdomar som orsak till hudproblemen, så brukar första steget i utredningen vara att försöka utesluta att djuret har drabbats av någon form av parasit. Exempel på parasiter som kan orsaka klåda är t ex löss, loppor, demodexkvalster, mjällkvalster, rävskabb.

Om djuret har hudförändringar som ger misstanke om att det kan vara någon parasit inblandad så vill veterinären ofta ta skrapprov. (Ibland väljer man att provbehandla med parasitmedel trots att man inte hittat någon på skrapprovet, och man kan då tycka att kan vara onödigt att göra skrapprov. Men det finns en nytta med skrapprov, för om man lyckas hitta en parasit på provet så vet man ju den exakta orsaken till klådan och vet också exakt hur man ska behandla.) Ibland kan det, förutom skrapprovet, vara aktuellt att ta blodprov och kontrollera om djuret har antikroppar mot rävskabb, detta eftersom rävskabb ibland är svårt att hitta på skrapprov. (Om djuret tidigare i sitt liv har haft rävskabb så är det dock risk att den fortfarande har antikroppar kvar sedan förra gången, och då är blodprov till mindre hjälp.)

I samband med att man letar efter parasiter tar man ofta också prov från huden och kontrollerar om det finns överdrivet mycket bakterier eller svamp på huden. ”Överdriven växt” av den vanliga hudfloran kan leda till klåda. Om djuret har för mycket svamp eller bakterier på huden så rekommenderas ofta schamponering eller lokalbehandling med bakterie- och/eller svampdödande preparat (t ex schampo med klorhexidin). Ibland kan sådan lokalbehandling räcka för att få bort klådan. Om klådan och bakterierna/svampen återkommer så kan man dock vilja fortsätta utredningen, eftersom många katter och hundar som är allergiker får problem med hudinfektioner till följd av allergin.

Olika typer av prover från hud och päls

Veterinären vill vanligen ta prov från huden för att se om det till exempel finns bakterier eller svamp i huden, eller om det finns någon hudparasit. Beroende på vilken typ av prov som tas så kan det handla om t ex

  • Skrapprov: veterinären skrapar hårt på huden med t ex en skalpell för att kunna ta prov och titta i mikroskop och leta efter olika typer av parasiter. Ibland kan djuret behöva få lugnande för att man ska kunna göra skrapprov. 
  • Cytologi: kan tas med hjälp av tops, genomskinlig tejp eller liknande som trycks emot huden och sedan rullas mot ett objektglas. Används för att se om det t ex finns överdrivet mycket bakterier eller svamp på huden. Om djuret har knölar eller bölder på huden kan man använda sig av en nål och sticka i förändringen för att få ut material att titta på i mikroskop.
  • Bakterieodling: Om djuret har väldigt mycket bakterier i huden (vid t ex en hudinfektion eller ful öroninflammation) så kan veterinären ta prov och skicka för odling för att få reda på vilken typ av bakterier det är och vilken antibiotika som kan vara lämpligt om djuret behöver sådan behandling.
  • Prov för ringorm: kan tas om det finns misstanke för ringorm, ofta plockas hår och man kanske borstar igenom pälsen med en tandborste och skickar hår och hudflagor för analys.
  • Biopsi: En liten bit av huden skärs bort (ofta med ett speciellt hudbiopsiverktyg, punch) och skickas för analys. Provtagning sker vanligen under narkos.

Diettest – steg 2 i hudutredningen

Om veterinären inte hittar några parasiter i huden, och klådan inte försvinner trots att djuret har blivit av med eventuell hudinfektion (ofta genom att tvätta/schamponera eller lokalbehandla med bakteriedödande och svampdödande produkter) så kan nästa steg vara ett diettest, för att se om det kan vara så att djuret reagerar på något i maten (en så kallad ”eliminationsdiet”). Idén med eliminationsdiet är att få reda på om djurets klåda/hudproblem är kopplat till något i maten eller inte. (I det här stadiet får man inte reda på vad djuret isåfall reagerar emot, bara om det reagerar eller inte.)
Innan man startar eliminationsdieten, så är det bra om man har fått bort eventuell överdriven svamp och bakterieväxt på huden (det som veterinären tittade efter i hudproverna), det görs oftast genom att lokalbehandla med till exempel speciella schampon eller sprayer eller våtservetter. (För mycket svamp och bakterier på huden kan ge klåda i sig, och då kan det bli svårare att tolka svaret på eliminationsdieten.)

Hur väljer man vilken mat djuret ska äta under sin eliminationsdiet då? Jo, vid foderallergi (kutan födoämnesreaktion, förkortas KFR) så reagerar djuret på något som finns i maten. Oftast är det någon typ av protein som djuret reagerar på. Vanligen så utvecklar djuret en allergi mot något som de ätit under en längre tid, dvs djuret utvecklar en allergi mot ett protein som funnits i maten eller godisbitarna som den ätit under en längre tid. Därför försöker man antingen att hitta ett foder som innehåller (för djuret) ”nya” proteinkällor, eller så väljer man ett foder där proteinet är sönderdelat i så små delar att djurets kropp inte ska kunna reagera på det. Observera att djur med ”foderallergi” inte är allergiska mot allt protein, utan mot vissa typer av protein! Vilken typ av protein som det är vanligast att vara allergisk mot har varierat över tid. I nuläget är t ex kycklingprotein-överkänslighet ganska vanligt, men förr var det vanligare med överkänslighet mot nötköttsprotein, sannolikt beror detta på att i nuläget innehåller många foder kyckling, medan det förr var vanligare med nötkött i foder. Man tror alltså att det är så att om djuret är benäget att utveckla ”foderallergi”, så riskerar det att bli allergiskt mot något av det som finns i maten som den äter.

Det rekommenderas starkt att man tar hjälp av en hudkunnig veterinär när man ska välja vilken mat djuret ska få under eliminationsdieten. Det kan nämligen vara krångligt att läsa och förstå innehållsförteckningar på olika foder, och ibland kan man behöva gå igenom innehåll på foder och godis som djuret ätit tidigare under sitt liv. Det finns också foder som skyltar med att de innehåller hydrolyserat protein eller att de är ”hypoallergena”, det behöver dock inte betyda att de är lämpliga för alla individer att använda som eliminationsdiet. (Det har också visat sig att en del foder som marknadsförs med att de endast innehåller en proteinkälla i verkligheten innehåller även andra proteinkällor, är man intresserad av att läsa om det finns mer information här. ) Under eliminationsdieten får djuret inte äta något annat än den anvisade maten! (Inget godis, inga matrester, inga tuggben, inga smaksatta tillskott eller djurtandkrämer om inte veterinären sagt att det är ok.)

När djuret har ätit klart sin eliminationsdiet (det brukar ta ca 8–10 veckor) så gör man en ”provokation”. Provokationen innebär att man ger djuret allt det som den åt innan eliminationsdieten igen. 

Ofta vill veterinären träffa djuret en bit in i eliminationsdieten för att kunna utvärdera hur huden ser ut, samt efter provokationen.

Om djuret blir helt bra i huden och klådan försvinner under eliminationsdieten, och problemen återkommer under provokationen så vet man att det är något i maten som djuret reagerar på. Om djuret varken blir bättre eller sämre under eliminationsdieten och det inte heller blir någon skillnad under provokationen, så vet man att problemen inte har med något i maten att göra. Om djuret däremot blir lite bättre under dieten (men inte helt bra), och sedan lite sämre igen vid provokationen, så är det troligen så att djuret reagerar mot något i maten, men att det dessutom även finns någon annan orsak till hudproblemen/klådan. 

Observera! Det finns numer blodprov som man kan ta för att kontrollera om djuret har antikroppar mot olika livsmedel. Detta kan ibland vara till viss hjälp när man väljer ingredienser i eliminationsdieten, då väljer man någon ingrediens som testet inte ger utslag för. Det går dock inte att ta att blodprov för att kontrollera om djuret är allergisk mot något i maten, detta eftersom även friska hundar utan hudproblem eller klåda kan ha antikroppar mot olika livsmedel. I nuläget är eliminationsdiet alltså det enda sättet för att få veta om djuret reagerar på något i födan.

Överkänslig mot något i omgivningen – steg 3 i utredningen

För hundar och katter som kliar/slickar sig trots att man uteslutit att djurets problem beror på parasiter i huden, och som inte heller blev bättre under eliminationsdieten så kan man misstänka att djuret är känslig mot något i omgivningen. 

För att få ledtrådar till vad i omgivningen som djuret reagerar på, och för att eventuellt kunna utveckla vaccin och ge djuret, så kan nästa steg vara att ta ett blodprov eller/och göra ett pricktest. 

Obs! Det är viktigt att känna till att man inte kan diagnosticera allergi genom att ta ett blodprov, blodprovet är enbart en hjälp till hur man bäst ska behandla djuret när man redan är säker på att det är allergiskt. Även helt friska hundar och katter utan klåda kan nämligen ha höga antikroppsmängder mot olika ämnen i omgivningen. Detta innebär att det vanligen inte är relevant att ta blodprov för att titta på antikroppsnivåer mot ämnen i omgivningen förrän efter att man uteslutit hudparasiter och gjort en eliminationsdiet. 

Meningen med att ta ett blodprov eller göra pricktest, är alltså att få ledtrådar till vad det kan vara som djuret reagerar på . Informationen från blodprovet kan sedan användas till att utveckla ett vaccin som man kan ge djuret för att försöka minska symptomen på överkänsligheten (vaccinet ges antingen som injektion eller i munnen, ges ofta livslångt) eller för att få hjälp att undvika de ämnen som man misstänker att djuret reagerar på.

Av: Elin Lindell, leg vet, juni 2017
Tack till Carina Kraft Thomassen, leg vet

uppdaterad senast av Elin Lindell februari 2018


Elin Lindell

Elin Lindell

Senast uppdaterad: 2018-02-22

Gratis råd, behandling eller remiss.

Ställ din fråga direkt till någon av våra veterinärer. Genom videosamtal får du snabbt råd, diagnos och behandlingsförslag. Vid behov får du även remiss och i vissa fall recept.

Kom igång

Eller ladda ner FirstVet som app till din mobil:

Fler artiklar om Katt

Vaccination av katt

I den här artikeln finns beskrivet rekommendationer kring så kallade ”basvacciner” samt en mindre översikt över några av...

Läs hela artikeln
Kattungen - ur ett veterinärmedicinskt perspektiv

Denna artikel besvarar många av de frågor och funderingar nyblivna kattägare ofta har.

Läs hela artikeln
Kattsnuva

Kattsnuva är ett samlingsnamn på infektion i de övre luftvägarna hos katt. Läs denna artikel för att lära dig mer om smi...

Läs hela artikeln