Ormbett hos katt

Inledning

I Sverige finns bara en sorts giftig orm, huggormen (Vipera berus), medan de andra två ormarterna, snok och hasselsnok, är ofarliga.

Huggormen är vanligen grå eller brun-grå med ett svart zick-zack-mönster på ryggen. Det finns dock mörka, nästan helt svarta individer. Huggormen skiljs från snok (Natrix natrix) genom att den senare är ljusgrå till brun och oftast har en gulvit fläck på var sida huvudet. Hasselsnoken (Coronella austeriaca) är ljusbrun med fläckar på ryggen och ett längsgående band på var sida om huvudet. Bandet går tvärs över ögat.

Orsak

En orm som blir överraskad eller känner sig trängd kan bita i självförsvar. Det är dock inte alltid huggormar injicerar något gift när de biter. Giftet är ”dyrbart” för ormen och slösas inte hur som helst. Därför är många bett tomma varningsbett, s.k. ”torrbett”. Givetvis ska man inte vänta och se om bettet verkar ha någon negativ effekt utan man bör omedelbart vidta de åtgärder som finns beskrivna nedan. Teorin att huggormar kan välja hur mycket gift de injicerar är omtvistad. Det kan också vara så att mängden gift varierar beroende på när ormen senast bet, ormens ålder m.m.

Ormgift är en blandning av flera olika ämnen med olika effekt och olika ormarter har olika gift. Vår huggorm dödar framför allt sina byten genom att orsaka skador på blodkärl och blodkroppar vilket leder till chock och problem för blodet att levra sig. Giftet gör ormens små bytesdjur förlamade och underlättar för ormen att smälta bytet när det väl är uppätet. Effekten i en liten muskropp blir större än i en katt, men även katter kan dö till följd av ett ormbett. Katter verkar dock generellt klara ormbett bättre än t.ex. hundar och ofta blir sjukdomsförloppet några dagars svullnad och smärta vid bettstället. Det finns tyvärr väldigt lite samlad vetenskaplig information om ormbett hos katter, man får helt enkelt utgå från den information som finns om hundar och människor och ormbett.

Symptom

Kattägaren ser sällan ormen, utan den typiska sjukdomshistorien består av att katten kommit hem efter en utevistelse och verkar trött, kanske halt. När ägaren undersöker katten närmare ser man att en tass eller hela benet är kraftigt svullet. Svullnaden ömmar kraftigt och inspekterar man huden noggrant kan man ibland se ett eller två små nålsticksliknande hål, vilket är själva bettstället. Symptomen kommer oftast snabbt efter ormbettet hos människor (oftast inom 3 timmar) och människor som inte har fått symptom 8 timmar efter ormbettet har oftast inte fått i sig speciellt mycket ormgift, så man får anta att det kan vara liknande hos katter.

Svullnad i nosen är vanligen det som skrämmer kattägaren mest, men det verkar vara väldigt sällsynt att en katt svullnar igen i andningsvägarna och får akuta problem att andas. Många katter får inte värre symtom än svullnad, smärta och trötthet och då tillfrisknar de inom några dagar. I allvarligare fall sprider sig effekten av ormgiftet i kroppen och orsakar blödningar i slemhinnor och hud, kärlskador i hela kroppen med förändringar framför allt i njurarna men även lever och lungor. I takt med att de inre organen blir allt mer skadade sjunker kattens medvetandegrad, hjärtat slår snabbare och kanske mer oregelbundet. Och till slut klarar inte kroppen mer utan katten dör i cirkulationskollaps.

Ibland blir vävnaden runt ormbettet förstörd, med vävnadsdöd i området som följd. Då kan man behöva rensa upp området från död vävnad i omgångar.

Diagnos

Oftast är diagnosen uppenbar när katten kommer till kliniken. Ibland har kattägaren sett ormen, men även om inget har sett vad som hände brukar den kraftiga svullnaden och smärtan vara nog för att man ska misstänka ormbett. Hittar man sedan typiska ormbettshål så är diagnosen klar.

Behandling

Akut är det allra viktigaste att hålla katten i stillhet. Ju mer den rör sig desto snabbare kommer giftet att pumpas ut i kroppen. Rör inte heller bettstället, försök inte suga, kyla eller göra något annat, det kan också leda till att giftet sprids snabbare. Uppsök veterinär omedelbart.

Förr ordinerades kortison alltid vid ormbett. Nu finns studier på både djur och människor som visar att kortison inte ökar överlevnaden, enstaka studier har indikerat att djur som fick kortison hade högre dödlighet (man vet dock inte med säkerhet om det är kopplat till kortisonet eller till något annat). Man rekommenderar därför inte rutinmässigt kortison längre. Kortison kan dock fortfarande övervägas vid vissa omständigheter:

• Om djuret har väldigt lång resväg till veterinär (d.v.s. ingen annan behandling finns att tillgå) kan kortisongiva minska djurets smärta och höja allmäntillståndet något.
• Till djur som reagerat med allergisk chock på t ex ormbett eller getingstick tidigare.

Det bästa är att ringa till den veterinär som man tänker åka till och fråga huruvida kortison ska ges eller inte. Kortison får dock INTE på något villkor ses som ett motgift för det är det inte! Även om djuret har fått kortison måste det ovillkorligen omedelbart till veterinär.

Antibiotika är sällan indikerat vid ormbett. Blir vävnadsskadorna vid bettstället omfattande kan antibiotika ibland behövas eller om katten utvecklar symtom som kan tyda på blodförgiftning.

Väl hos veterinären inriktas behandlingen på så kallad understödjande behandling. I första hand innebär detta dropp, smärtlindring och övervakning av hjärtfunktion samt blodprov för kontroll av t ex röda och vita blodkroppar, blodsocker, lever och njurar, blodprotein etc. Det har blivit mer vanligt att behandla med antiserum/motgift. Det finns dock väldigt lite information om antiserum och katter att tillgå. När det gäller människor rekommenderas att man ger motgift direkt om patienten har nedsatt allmäntillstånd eller kraftig svullnad. När det gäller katter och hundar så verkar en del kunna få allvarliga reaktioner av motgiftet, och man tror också att om en individ fått motgift en gång är det större risk att den får reaktion om den behöver få motgift igen. Motgiftet är också relativt kostsamt. Man vet alltså inte riktigt exakt när det är bäst att sätta in motgift hos djur, förhoppningsvis kommer mer forskning inom området snart.

Ofta följer man upp djuret med nya blodprover någon till några veckor efter att djuret skrivits ut från veterinären. Man rekommenderar också att undvika ansträngande aktiviteter närmsta månaden efter ormbettet.

Förebyggande

Det är svårt med förebyggande behandling, katter som rör sig ute riskerar alltid att stöta på ormar. Det man kan göra är att vara påläst om hur man ska bete sig vid misstänkt ormbett och se till att ha nummer till närmsta veterinär lättillgängligt.