Urinstopp hos katt

Vad innebär urinstopp?

Urinstopp innebär att det av någon anledning har blivit stopp i kattens urinrör, så att den inte kan kissa. En vanlig orsak är att det har bildats en plugg i urinröret, ofta består pluggen av sand och grusliknande partiklar och slem. Ibland är det istället en urinsten som utgör stoppet, andra gånger består pluggen av slem (ofta med tuggummi-konsistens) från urinröret och urinblåsan. Tumörer i urinröret eller urinblåsan kan också orsaka stopp, även om det är lite mindre vanligt.

Vid ett urinstopp kan katten inte kissa ur sig de slaggprodukter som njurarna filtrerat ut i urinen. Det innebär att katten blir urinförgiftad, vilket bland annat kan leda till hjärtproblem och njurskador. Dessutom fylls urinblåsan upp och blir stor, hård och öm och riskerar att spricka. Förutom att tillståndet är livshotande så är det alltså mycket plågsamt för katten. Så kallat urinstopp är vanligare hos hankatter än hos honkatter, eftersom hankatterna har ett längre och smalare urinrör. Om man misstänker att katten har urinstopp och inte kan kissa alls behöver man alltid söka veterinär akut.

Vanliga symptom på urinstopp

Inledningsvis kan urinstopp ge liknande symptom som andra besvär från urinvägarna (exempelvis urinsten, idiopatisk cystit och urinvägsinfektion) och det kan i detta skede vara svårt att skilja mellan de olika problemen. Vanliga symptom på att katten har ont i urinvägarna är bl a att den springer oftare på lådan än vanligt, verkar besvärad när den sitter på lådan och att den slickar mot könsorganen oftare än den brukar (fler symptom finns under stycke 2 i denna artikel: Nedre urinvägsbesvär hos katt). Var alltid mycket uppmärksam på att det verkligen kommer urin när en katt med urinvägsbesvär försöker kissa. Om det finns minsta misstanke om att katten inte kan kissa så behöver man uppsöka veterinär akut för undersökning. Observera att man ibland kan misstolka det som att katten är förstoppad, när den sitter på lådan och krystar utan att något kommer. Det är inte ovanligt att katter inkommer till klinik med förstoppningsmisstanke, när de i själva verket har urinstopp.

Om katten har ett urinstopp och det inte löser sig självt så blir katten inom ett dygn loj och trött och drar sig undan. Den ligger mer än vanligt, ofta lite på sidan med bakdelen, med lite utåtriktat bakben för att minska trycket på magen och den sprängfyllda blåsan. Katten verkar ha ont i magen, vill inte äta/dricka och kan kräkas. Om urinstoppet inte löses upp i detta läge så leder tillståndet till en mycket plågsam död (vanligen inom 48 timmar). Ju sämre katten är vid ankomst till veterinär, desto svårare blir det att rädda den och desto mer omfattande behandling behövs. Det kan alltså inte nog poängteras: om man har minsta misstanke om att katten inte kan kissa behöver man uppsöka veterinär akut för undersökning! Mycket hellre att katten åker till veterinär en gång för mycket än en gång för lite i detta fall.

Vad görs hos veterinären?

Väl framme hos veterinären så undersöks katten och veterinären känner på urinblåsan genom bukväggen. Om urinblåsan är stor och fylld så misstänks urinstopp. Om katten är överviktig och/eller tycker att det är väldigt jobbigt att bli undersökt så kan det ibland vara svårt för veterinären att bedöma urinblåsans storlek. Då kan en röntgenbild eller ultraljudsundersökning behövas för att avgöra om den verkar överfylld.

Finns ett urinstopp försöker veterinären lösa detta genom att spola urinröret med hjälp av en kateter. För att man ska kunna göra detta behöver katten vanligen sövas. Innan katten sövs vill veterinären ta blodprov för att se hur bland annat njurvärden och elektrolyter ser ut. Detta eftersom urinstopp kan leda till påfrestning av njurarna med förhöjda njurvärden, samt ansamling av elektrolyten kalium i kroppen, vilket kan leda till hjärtpåverkan. Om katten har hjärtpåverkan och högt kalium så måste man behandla detta innan man söver katten.

När veterinären väl har löst stoppet i urinröret så behöver man vara väldigt noga med att se till att katten verkligen kan kissa under de närmsta dagarna, eftersom det tyvärr finns stor risk för återfall efter spolningen. Ibland blir det nödvändigt att katten får ha en kateter kvar i urinröret under ett par dagar efter spolningen. Katten behöver då vara inskriven hos veterinär.

Förutom att få hjälp med att lösa själva stoppet så behöver katten få hjälp med smärtlindrande medicin, dropp och ibland också muskelavslappnade medicin (eftersom kramp i urinrörets muskulatur kan leda till nytt urinstopp).

I samband med att veterinären behandlar urinstoppet så tas också ett urinprov. I urinprovet kontrollerar man bland annat om det finns sand, grus och kristaller, och ofta odlar man också på urinen för att se så att det inte finns någon urinvägsinfektion som behöver behandlas.

Varför får katten urinstopp och hur kan man förebygga?

Katter som får problem med urinstopp har vanligen ett bakomliggande problem med sina urinvägar, exempelvis urinstenar. För att förebygga återfall så behöver den bakomliggande orsaken till urinstoppet utredas och behandlas. Vanliga bakomliggande orsaker till att katten får urinstopp kan bland annat vara att grus/sand eller en urinsten sätter igen urinröret (läs mer om urinstenar i denna artikel: Urinsten hos katt). Slempluggar kan också orsaka urinstopp. Slempluggar är vanligare hos katter med sjukdomen idiopatisk cystit, mer information om behandling om förebyggande åtgärder finns i artikeln med samma namn.

Oavsett vad som har orsakat urinstoppet är de generella råden att se till att katten håller en normal vikt (övervikt kan öka risken för problem), att man ser till att katten får i sig ordentligt med vätska (gärna genom att ge blötmat eller att tillsätta vatten till torrfodret, ha många vattenskålar och eventuellt en vattenfontän), och att katten har en hemmiljö där den känner sig trygg och får tillräckligt med stimulans och möjlighet att tillgodose sina beteendebehov. Mer om förebyggande åtgärder vid urinvägsproblem finns att läsa under stycke 6 i denna artikel: Nedre urinvägsbesvär hos katt.

Skriven i oktober 2017 av leg vet Anja Launila och leg vet Elin Lindell